Det var aldrig tänkt att detta skulle bli en sorgsen blogg. Tanken är en skildring av mig själv, händelser i mitt liv (Nej men herregud va originellt), kanske inte djupa filosofiska tankar men klart mer än de vanliga ytliga bloggarna, mer personlig helt enkelt. Sen skriver jag mest för mig själv, som en vän (axel) beskrev "online dagbok". Har just nu noll läsare så behöver kanske inte oroa mig för att hela världen ska känna till mina djupaste hemligheter. Vi får helt enkelt se vad som postas, vad bloggen handlar om lär ni märka relativt fort.
Huruvida det nu är med den övergripande handlingen så känner jag den återkommande känslan av nedstämdhet. Här sitter man och pluggar (som vanligt) en onsdagskväll. Man funderar på massa gammal skit och förstår ingenting. Förut förundrades jag över besluten som togs, för de gjorde mig sorgsen. Av någon outgrundlig anledning, liknande det en man måste känna dagen efter han för första gången var otrogen mot sin fru men likväl mår jävligt prima även då han vet att det som skett är otroligt fel, känner jag att; Varför känner jag inget? Varför? Jag är inte besviken för jag mår bra nu, väldigt bra, jag skulle vilja påstå att jag lever ett lyckligt liv. Jag blir besviken på mig själv för att jag föraktar det som jag förut uppskattade så mycket.
Ain't no reason - Brett Dennen
Winter - Josh Radin
Vaka - Sigur Rós
Njut.
Dagens citat (För att kanske öka klarheten och utesluta många möjliga senoreum i texten ovan) "Äkta är den sorg som man bär utan vittnen" / Marcus Valerius Martialis
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar